Baninfo 11

Skötsel av en golfbana är förvisso en komplicerad historia men låt oss inte glömma att det är en verksamhet som ägt rum i flera hundra år. På den tiden har man hunnit skaffa sig kunskaper om hur spelet reagerar på ytorna det spelas på och hur vi kan påverka dessa. I de kretsar som ägnar sig åt dessa studier har ett par tankar utkristalliserats och en av dem handlar om ”thatch”, det lager av oförmultnade växtdelar som samlas under gräsytan, och vilka problem som uppstår då detta lager tillåts växa för tjockt. Dels fungerar lagret som en plastfilm som inte släpper igenom något och dels som en svamp som behåller vätska. Det är alltså blött på ytan eller strax under och torrt nedanför. Rötterna tränger inte ner och blir mycket känsliga för torka. Den plats där vi märker det tydligast är på våra greener. Ytan blir fuktig och kladdig och det blir inte bara stora nerslagsmärken från bollar utan också fördjupningar efter fotsteg. Detta förvandlar puttningen till ett onjutbart slumpspel. Till yttermera visso blir greenerna mycket sjukdomskänsliga och mottagliga för svampangrepp. Ett ytterligare problem är att det går inte att få upp hastigheten till det vi vill ha på en bra puttningsyta. Sammantaget kan man konstatera att golfen blir mindre njutbar och attraktiv men dyrare.

I höstas konstaterade en bankonsulent att vi ”hade en underhållsskuld” som visade sig genom ett tjockt lager av thatch. Detta förklarade till stor del det svampiga och hoppiga underlag vi puttade på och under hösten gjorde vi en hålpipning med materialutbyte, dvs tog bort pluggar av skräp och fyllde igen med sand. Rent matematiskt påverkade vi c:a 5% av greenytan och det är lätt att inse att ytterligare åtgärder måste till. Först och främst måste höstens arbete upprepas under flera säsonger framöver. I teorin behövs 20 djupluftningar för att täcka in hela greenen. Under den egentliga spelsäsongen kan vi inte utföra arbeten som dramatiskt försämrar spelupplevelsen och gör medlemmarna upprörda och greenfeegästerna sällsynta. Behovet av att åtgärda thatchlagret kvarstår likafullt. Vi kommer att ganska omgående försöka öka syresättningen i thatchlagret genom att skära djupt (10-15 cm) med knivar, dressa med fin sand och välta ytan omedelbart efter. Vi uppskattar att detta är den för närvarande bästa kompromissen vi kan åstadkomma med minimala störningar av spelet och golfupplevelsen samtidigt som vi fortsätter att åtgärda vårt kanske största greenproblem idag. Det är därför med stor tillfredsställelse vi konstaterar att styrelsen godkänt inköp av ett verktyg som kan utföra detta arbete. Under de närmaste veckorna kommer vi att utsätta alla våra greener för denna behandling.

Ett annat ”problem” med våra greener är att grässorten som totalt dominerar är Poa Annua eller vitgröe. Detta är ett sjukdomskänsligt gräs som bara lever ett år och därför sker frösättning ett par gånger om året (faktiskt just nu) – ”vitgröen blommar”. Under den tiden är greenerna lite trögare och lite hoppigare än annars och adderar man detta till thatchproblematiken blir det besvärligt. Det är fullt möjligt att byta ut detta gräs mot ett ”ädlare” gräs, mera lämpat för golfgreener. Ett sådant projekt tar flera år, kostar oerhört mycket pengar och ger dåliga ytor under genomförandeperioden. Det är alltså inte realistiskt att genomföra detta utan i stället måste skötseln inriktas på att få fram det bästa hos det vi har. Man kan då notera att Poa Annua också är det gräs som Pebble Beach har på sina greener! Hos dem, precis som hos oss, gäller att skötseln måste vara anpassad till det önskade resultatet. Då och då hörs röster om att vattna och gödsla mera. I banskötselsammanhang kallar man detta för ”lantbrukarfilosofin” – målet är att producera grönmassa till kreatursfoder. På golfbanan handlar det mera om att få gräset att nätt och jämnt överleva, torra och magra greener är inte bara bättre att spela på, de håller bättre för slitage och de är framför allt billigare att sköta.

BK gm Svenerik Larsson